Je suis hurri
Tässä Liberon ruotsinkielisessä erikoisnumerossa toistuu anekdootti. Se on lapsuuden kokemus siitä, miten toisen kotimaisen kielen puhujaa pelätään. Michel Ekman kirjoittaa omaelämäkerrallisessa esseessään siitä, miten pienenä pelättiin suomenkielisiä isompia poikia. Päätoimittaja Joonas Pulkkinen muistelee puolestaan traktoria ajavaa Toffe-nimistä lapsihirviötä. Omasta elämästäni löytyy samankaltaisia muistoja: yläasteellani Kemiönsaarella jopa kovikset kiersivät kaukaa erästä viereisen suomenkielisen koulun Jani-nimistä poikaa. Hänen sanottiin olevan ”vaarallinen” – olisikohan jopa ollut niin, että hän oli kotoisin Salosta.
Kasvaminen ruotsinkielisellä maaseudulla oli kuin kasvamista minkä tahansa kielisellä maaseudulla. Oli kiusaamista, pitkiä matkoja koulubussilla ja ajan trendin mukaisia liian pieniä Miss Sixty-farkkuja, jotka ostettiin toiselta paikkakunnalta. Opinto-ohjaaja vei ammattikouluihin. Fubun huppareihin pukeutuneet pojat ajoivat kouluun viritetyillä Honda Monkey -mopoilla. Kukaan ei ajatellut hetkeäkään omaa kielellistä identiteettiään, ei edes suomen kielen tunneilla, joilla Speedyksi kutsuttu opettaja kertoi meille avoimesta suhteestaan.
Samoihin aikoihin ruotsinkielisen Ylen nuorisokanava Radio X3M painatti t-paitoja, joissa luki ”Älä löi, en ole hurrit”. En tiennyt, mitä sana ”hurri” tarkoitti, enkä oppinut sitä kuin vasta vuosia myöhemmin.
Oma henkilökohtainen kokemukseni suomenruotsalaisena on tyypillisen individualistinen: omassa elämässäni minä olen normi ja niinpä äidinkieleni on tuntunut itsestäänselvältä. “Suomenruotsalainen” ei sekään tarkoita oikeastaan muuta kuin sitä itseään: ruotsin puhumista paikallisella murteella.
Puhun sujuvasti suomea (kiitos vanhemmat, kun laitoitte minut vasten tahtoani suomenkieliseen lastentarhaan!), mutta keskusteluissa jään ennemmin tai myöhemmin ”kiinni”. Paljastuu, että olen ”suomenruotsalainen”. En aktiivisesti yritä salata äidinkieltäni, mutta tuntuu inhottavalta, kun ”totuus” kerta toisensa jälkeen paljastuu ja minut lokeroidaan sen mukaan. Yritän parhaani mukaan elää kotimaassani suomenkielistä elämää, mutta yhtäkkiä huomaankin olevani joku ”erilainen”, jonka on seliteltävä taustojaan.
Muutama vuosi sitten vietin paljon aikaa Ruotsissa. Huomasin, että ”totuus” taustastani paljastui heti avatessani suuni, eikä viiveellä, kuten Suomessa. Palatessani Helsinkiin päätin, että nyt saa riittää. Hyväksyn, että elän äidinkieleni takia jonkinlaisessa omituisessa limbossa. Päämääräni oli lopettaa äidinkieleni vähättely ja ottaa finlandismit avosylin vastaan. Se ei ole mennyt ihan niin kuin Strömsössä (…anteeksi…). Prosessi on hidas ja ajoittain ankea. Silti se on mukanaan esimerkiksi innostuksen siitä, miten sekavalta kuulostaakaan, kun parhaan ruotsinkielisen ystäväni kanssa kiroilemme rumasti på finlandssvenska.
Ennen kaikkea olen kuitenkin ensimmäistä kertaa ymmärtänyt arvostaa niitä kirjoittajia, jotka elävät ja työskentelevät tämän pienen kielikuplan sisällä. Näistä moni onnistuu luomaan uskomattoman kauniita asioita, vaikka vastaanottajia on vähän. Joitakin ihmisiä hyväksytään lopulta myös Ruotsissa – saimmehan vuonna 2019 valittua Ruotsin akatemiaan ensimmäinen suomalaisen jäsenen. Kun pyysin tähän numeroon haastateltavaksi akatemian jäsentä numero 18, Tua Forsström totesi, ettei enää jaksa puhua ja vastata kysymyksiin suomenruotsalaisuudesta. ”Ehdottaisin sen sijaan kirjeenvaihtoa”, Tua sanoi puhelimessa, ja niinpä sivulta 28 löytyy henkilökuvan sijaan meilitse käyty dialogi.
Tämän Liberon ruotsinkielisen numeron ainoana punaisena lankana on ollut kiinnostava kielen käyttö. Teemasta “suomenruotsalaisuus” tuli minullekin ensimmäisenä mieleen varakkaat säätiöt, purjeveneet ja rapujuhlat – mea culpa ja not all finlandssvenskar. Vasta näiden kliseiden karkottamisen jälkeen uskalsin ottaa yhteyttä mainioihin ruotsinkielisiin kulttuurikirjoittajiin. He saivat vapaat kädet ja valitsivat aiheikseen film noirin ja Humisevan harjun, vasemmistolaisaktivismin ja Yhdysvaltojen vaikutuksen woke-kulttuuriin, painajaiset ja unettomuuden, perheet ja muistot. Kiitos Tatjana, Henkka, Michel, Tua, Kristina, Janne, Otso, Anna ja Martina. Ihailen teitä kaikkia kovasti! Kiitos Joonakselle ja muille kirjoittajille hienosta suomenkielisestä osuudesta, ja kiitos art directorille Kaarinalle ihanasta yhteistyöstä. Ja ”mukavia lukuhetkiä” lukijoille. Vai miten se suomeksi sanotaankaan.
Helen Korpak
Numeron päätoimittaja
PS. Och tack Svenska kulturfonden. Förstås!
Historien om en pojke som borde ha gjort sina svenskaläxor bättre
Jag föddes den sjunde juli år 1988 i en av mest kända tvåspråkiga städerna i Finland, nämligen Borgå – eller närmare bestämt i Borgå landskommun, som upphörde existera år 1997 när den slogs samman med Borgå stad. Vår familj bodde i ett radhus i Estbacka, och det känns fortfarande viktigt för mig att betona att jag inte är från något av min hemstads fina och pittoreska områden. Mitt namn, Joonas, har också bemötts med en del fördomar om jag i samband med att jag presenterar mig för någon även nämner var jag vuxit upp. Därför brukar jag alltid poängtera att jag heter Joonas med två o:n.
I barndomen spelade inget sådant någon roll. Min bästa vän hette Jonas med ett o, och var ett år äldre än jag varför han kallades för Stor-Jonas och jag för Lill-Joonas. Jag spelade ishockey i Hunters och fotboll i FC Futura, och ingen tyckte det var något konstigt med att det i båda lagen kommunicerades på så väl finska som svenska. Jag förstod inget av svenskan, men var medveten om att jag bodde i en tvåspråkig kommun intill en tvåspråkig stad, och det faktum att somliga talade svenska och andra finska var en självklar del av vardagen.
När jag var åtta flyttade vi till Forsby i Pernå. Eftersom området inte beboddes av så många finskspråkiga började jag lära mig svenska, för det var inte alls sällsynt att träffa barn och ungdomar som inte kunde någon finska alls. Hade jag talat svenska hade jag kunnat spatsera till skolan eftersom den låg inom promenadavstånd, medan vägen till den finska skolan var nästan fem kilometer lång.
Språkskillnader syntes under min uppväxt på vissa konkreta sätt. Finsk- och svenskspråkiga lekte inte så ofta med varann, och jag minns att jag fick stryk av en kille som kallades för Toffe.. Han körde traktor som 12-åring och kanske är det på grund av denna upplevelse som jag aldrig skaffat körkort.
I gymnasiet kändes svenskan bara svår och ointressant. Möjligen var det så, att jag blev urled på Mumin som evinnerligt läromaterial. Jag tyckte om Roy Anderssons och Ingmar Bergmans filmer och kände till finlandssvenska författare som Märta och Henrik Tikkanen, Bo Carpelan och Kjell Westö. Tid över för att plugga grammatik fanns det ändå inte. Det var inte så att jag tänkte att jag inte behöver svenskan, men jag hade inga föreställningar om var och när jag i framtiden skulle ha användning för språket.
Det var först efter att ha varit journalist i flera år som jag upptäckte att finländsk kultur och media är så mycket mer än bara Helsingin Sanomat och finskspråkiga kulturtidningar. Jag tror att finlandssvensk journalistik varit något helt okänt för dem som tänker att det inte finns rum nog för kritik eller för vass analys av aktuella händelser.
Det är synd att det finns ett så brett gap mellan finsk- och svenskspråkig media, eftersom det i vårt land finns sådana publikationer som Hufvudstadsbladet, Ny Tid, Astra, Kritiker, Ikaros och Kontur. När jag blev chefredaktör för Libero började jag drömma om att göra ett temanummer av tidningen som skulle fokusera på finlandssvensk kultur, vilket ledde till detta nummer som lotsas av Helen Korpak. Jag vill tacka Helen och Svenska kulturfonden för att de möjliggjort detta nummer av Libero som du just nu läser. Jag hoppas att det kan bidra till att utöka intresset för hela det finländska samhället och den tvåspråkiga finländska kulturen.
Joonas Pulkkinen
Chefredaktör